Jag heter Lena Sandelius och är 34 år. Jag har kört rally i tretton år och har hunnit med att köra ca 140 tävlingar när detta skrivs (december 2014). Se även nedan om hur det hela började. De sista åren har jag trappat ner ganska mycket. Jag har väl uppnått lite av en mättnadskänsla, hur man nu kan göra det? Egentligen handlar det väl om att det finns annat man vill göra i livet också, och när man kör sällan hänger man inte med lika bra som när man kör regelbundet. Och lite tävlingsmänniska/dålig förlorare är jag ju, så jag vill gärna att det ska bli ett bra resultat också. Men att prova grupp H känns nytt och spännande. Och i början kan man ju inte vänta sig några toppresultat alls.
Till vardags jobbar jag som Design engineer inom maskinteknik på konsultföretaget HRM Engineering i Göteborg. Uppdraget är stötfångarkonstruktion åt Volvo Car Group, men jag sitter inhouse på kontoret på Eriksberg. Jag bor med min man Erik (tillika co-driver) och katten Vispen i ett parhus i Landvetter. Att motionera, läsa och arbeta i trädgården är några intressen jag har vid sidan av rallyåkandet.
Hur det hela började
1995 började pappa bygga om min syster Annelis Volvo 240 till rallybil samtidigt som hon använde den som bruksbil. Hon och jag gick en licenskurs. Jag var då femton år och fick nöja mig med en kartläsarlicens. Jag hade inte några direkta planer på att köra själv heller, men jag tyckte det verkade kul att åka med. Pappa körde några tävlingar för att prova bilen. Anneli och jag turades om att åka med. 1997 körde hon sin första tävling. Pappa åkte med som kartläsare. Hon var dock inte riktigt bekväm med tävlingsmomentet så karriären blev kort. När jag fyllt arton och fått mitt körkort tyckte jag att det var lika bra att ta ut licensen som förarlicens. Då hade man nyligen infört att man måste köra en debutanttävling. Vi bestämde oss för Kullingstrofén i Herrljunga 2001. Pappa åkte med som kartläsare. När den var genomförd rullade det på med fler tävlingar av bara farten. Efter ett tag kunde jag inte tänka mig att sluta.
Det var lite motigt i början när man alltid kom sist i resultatlistan (förutom de som kört av vägen eller fått fel på bilen) och blev omkörd på de längre sträckorna. Men då fick man försöka fokusera på det som var bra och vara glad för att man kom i mål. Jag försökte att bara tävla med mig själv. Ett sätt är att räkna ut hur många sekunder det tar i snitt att köra en kilometer, och sedan jämföra med tidigare tävlingar. Då ser man lättare att man förbättrar sig.
Varför rally?
Rally är en sport som jag tror att få börjar med utan att ha släktingar eller vänner som håller på. Vanligast är nog att man föds in i det. Min pappa är dock ett undantag. Han började på helt eget initiativ. För mig har det inte alltid varit självklart att börja med motorsport. Som liten var jag ganska stillsam (det är jag fortfarande) och ägnade mig mest åt att till exempel rita. När jag fyllde 16 började jag övningsköra och tog sen körkort när jag fyllt arton. Första gången intresset för bilkörning föddes på riktigt var nog när Anneli och jag gick en Safety driving-kurs på Mantorp park 1999. Det var jätteroligt, och lärorikt.